Nu ska jag berätta om att det luktar gammal jävla sylt på en stol här för att nån har suttit på den. Men det jag egentligen vill komma till är att jag bara vill skriva något random nu, som jag inte ännu vet vad det ska handla om, för jag föregår allt med att påstå att jag vill skriva. Men det är ju sant. Hur som helst så tänker Margit Gottfridson, eller jag menar hon den där vad heter hon Margot Wallström, hon ni, hon vill fungera lite som ambulerande katakombätare. I den rollen får hon även tid över att fundera över sitt händelserika liv, tänka de tankarna hon så länge varit rädd för, utan att egentligen veta om de är värda att frukta – dvs om de är fruktansvärda eller inte. Det vet hon inte just för att hon aldrig tänkt dem och därför har de blivit allt mer mystifierade och läskiga. Hon brukar tänka feelgoodtankar som att ”läskiga tankar, är det såna man tänker när man e sugen på Fanta lr ” för att tankarna på de hemska tankarna inte ska bli hemska i sig, utan nej, då har hon den där härliga förmågan som hon nog fått av sin mormor – som trots att kompotten hon arbetat med sedan tidig morgon trillade i golvet och att glassplittret penetrerade farmor Gottfridssons härdade sulor, kunde tänka positivt. Då talade man inte om feel good, men det är faktiskt så det känns när Margit på en femöring vänder de läskiga tankarna till något positivt, som Fanta eller kanske en Trocadero. Tankarna, alltså dessa mörka, mystifierade och eventuellt fruktansvärda tankar som inte ännu tänkts, består till allra största del av att Wallström funderar över hur det skulle vara att nästla sig in in bland en shetlandsterrier och tvärt avsluta med att låta poletten trilla ner för en loppa.

Det om det.