Inatt drömde jag att jag var i ett rätt stort rum. I det relativt stora rummet kom det å min vänstra sida upp en liten tjej och pussade mig ca fem gånger på kinden. Det var ju kärt att hon var så kär, fast jag var tvungen att titta på henne för att förstå vem det var. Att vrida ansiktet ditåt innebar ju dock att jag vred munnen dit, vilket naturligtvis skulle kunnar riskera i kyssar, kanske med tunga och allt, stora saker, men det är lugnt, det blev inget hångel.

Efter detta, så gick vi ut i trädgården och den var i likhet med rummet rätt stor. Det fanns en massa 500 år gamla stentrappor utan trappsteg där, med lite gräs i. Det kändes som att vara i Toscana, eller åtminsone som jag tror att det känns att vara i Toscana. Vi pratade lite men jag kände bara att jag blev arg av allt hon sa. Så småningom, eller för att vara ärlig, alldeles för snart, övergick dock den söta lilla tjejen graduellt till att bli en gammal utvecklingsstörd man. Jag ville först inte se eller erkänna detta för mig själv, det verkade lite för skumt, så jag låtsades som ingenting. Särskilt som hela festen var på mig om att jag borde ge den här gubben, eh, tjejen, en chans. Jag kände dock, strax invid någon form av fontängrej i sten (den var kass, funkade inte) tvungen att lacka ur lite och påpeka inför ”tjejen” att hon inte var nån tjej utan en gammal gubbe.

- ”Nähj, nähj.. ” dreglade tjejgubben. Suck.

Därefter gick den här festen ut på att jag, med hjälp av Einars mamma (som antagligen är en slags symbol för vishet) skulle leta upp gubben. Till slut hittade vi honom när han stod och duschade i stenkällaren, jag vet inte om det var tänkt att jag skulle bli attraherad av denna spontana kombo av uppvisning av ”kolla! jag bryr mig så mycket om min hygien som duschar mitt under en fest!” och att han var naken. Jag blev mest förbannad. Einars mamma tillrättavisade dock mina känslor och sade att jag, om jag var vis, borde känna sympati och att ”han inte var SÅ ful i alla fall”. Hmm well. Kanske inte om man jämför med Mike Tyson.

Mina drömmars gubbe

Hej ja heter Andrea nu ska ja göra en lista avec pop låtar ja gillar. Eller vadå liksom! Kan jag inte ta det här på allvar bara för att det är pop jag ska skriva om? Jo för fan! Nu ska jag Olov Källgarn skriva om snälla poplåtar jag älskar. Och det faktum att jag skriver ett inlägg på Triple Gris är ju lite av ett event nuförtiden, vilket ytterligare tjänar syftet att understryka allvaret och passionen jag känner inför de här låtarna.

Tio helt jävla vrålbra låtar of the randomness (får vara allt annat än pop, fast tvärtom. Bara pop alltså)

• Tori Amos – A Sorta Fairytale (jag tänker lite på Muse – Hysteria när jag hör den för att den har så perfekta melodiska inslag, men sen slutar jag tänka på Muse och tänker på allt vatten jag ska dricka istället)
• Porcupine Tree – Sentimental (Oh my fucking god vad jag vill spela alla instrumenten samtidigt och sjunga allt det där)
• Tori Amos – Crucify (Jaaa)
• Amy MacDonald – This is the Life (Ingen liveversion för då låter hon så äcklig)
• The Fray – Vienna (egentligen tänkte jag skriva den där om nåt House, men jag kom inte på vad den hette så jag skrev den här istället och för övrigt är hela The Frays album How to save a life ett av de bästa album jag vet)
• Coheed and Cambria – Wake up (Lite skönt störd text till sockersöt ljudmatta)
• Deftones – Hole in the earth (Ja, den är pop!)
• 8
• 9
• 10 (hehe jag skrev bara 7 men ingen märkte nåt!!

Vem är det som börjat tro att man kan räkna information i antal, och att när man läser om något, så läser man ”en information”?
Och följaktligen då, så kan det tydligen vara fel på flera ”informationer”. Det är ju fel, era världsmongon! (ej att förväxlas med de mindre förtappade riksmongona). Så säger man inte! Alltså informationer då. Inte världsmongon.. det är okej.

Något säger mig att vissa människor gillar att böja ord fel, bara för att de måste framstå som brutala och kanske är lite rädda för att bli anklagade att vara bögar. Ni vet, bögar gillar ju gillar detaljer och är lite mer finkänsliga än heteromän. [citation needed]. Så då kan man t.ex se till att fatta språk jävligt dåligt, så är det lugnt ett tag. Då tror ingen att man är gay, så brutalt som man hanterar språket! Guuud så brutalt! Mer informationer kommer om detta i framtiden.

Nu ska jag berätta om att det luktar gammal jävla sylt på en stol här för att nån har suttit på den. Men det jag egentligen vill komma till är att jag bara vill skriva något random nu, som jag inte ännu vet vad det ska handla om, för jag föregår allt med att påstå att jag vill skriva. Men det är ju sant. Hur som helst så tänker Margit Gottfridson, eller jag menar hon den där vad heter hon Margot Wallström, hon ni, hon vill fungera lite som ambulerande katakombätare. I den rollen får hon även tid över att fundera över sitt händelserika liv, tänka de tankarna hon så länge varit rädd för, utan att egentligen veta om de är värda att frukta – dvs om de är fruktansvärda eller inte. Det vet hon inte just för att hon aldrig tänkt dem och därför har de blivit allt mer mystifierade och läskiga. Hon brukar tänka feelgoodtankar som att ”läskiga tankar, är det såna man tänker när man e sugen på Fanta lr ” för att tankarna på de hemska tankarna inte ska bli hemska i sig, utan nej, då har hon den där härliga förmågan som hon nog fått av sin mormor – som trots att kompotten hon arbetat med sedan tidig morgon trillade i golvet och att glassplittret penetrerade farmor Gottfridssons härdade sulor, kunde tänka positivt. Då talade man inte om feel good, men det är faktiskt så det känns när Margit på en femöring vänder de läskiga tankarna till något positivt, som Fanta eller kanske en Trocadero. Tankarna, alltså dessa mörka, mystifierade och eventuellt fruktansvärda tankar som inte ännu tänkts, består till allra största del av att Wallström funderar över hur det skulle vara att nästla sig in in bland en shetlandsterrier och tvärt avsluta med att låta poletten trilla ner för en loppa.

Det om det.

I en av mina vanliga Wikipediasessioner som går ut på att sporadiskt läsa random info om stridsvagnar från andra världskriget, såg jag en länk till filmen Tank Girl. Det är en film baserad på ”the comic book Tank Girl”. Vadå comic book? Det ska vara för vuxna..  men alltså vad är grejen med de här övertydliga mes-sagorna för vuxna? Vadå ”comic book”? Åhhh vad det är fjantigt. Hej, jag är vuxen men jag är så otroligt svag i huvet och kan inte leva i den riktiga världen så jag måste ty mig till ”comic books” som inte handlar om ett skit annat än en simplifierad låtsasvärld där allt är patetiskt. Det behöver jag för att inte gråta varje kväll för att jag är så rädd för omvärlden. I den finns ju gator, torg och chefer och sånt. Likadant är det med anime, det är nån slags defekt bajsterapi som ska fungera som något slags vaselin mellan mesar och deras omvärld.

Filmen var värdelös på alla sätt utom att den fick mig att inse hur mycket jag hatar comic books. Det var produktivt.

Här har ni en lista på fem grejer jag har jävligt rätt i. Alla som inte håller med har antingen bara helt fel, eller så har de valt fel väg i livet och ännu inte upptäckt sanningen, alternativt ådragit sig någon form av psykos. 

1. Rasmus Kellerman aka Tiger Lou är världens mest begåvade låtskrivare. (Han extraknäcker även som bläckstråleskrivare ibland. Så har vi fått det sagt, om det var nån som tänkte säga att man inte kan säga ”låtskrivare”.)

2. Alla elektroniktillverkare i världen utom Apple är smaklösa, mindless drones som bara följer Apple. Förutuom Commodore när de gjorde Amigan. 

3. World of Warcraft är världens mest överskattade spel/tidsfördriv. Särskilt de som tror att det är roligare att spela mot 100% förutsägbara datorgenererade monster än mot andra riktiga spelare, har missförstått alltsammans kapitalt och har någon slags personlighetsdefekt. 

4. Folk som kallar någon som överhuvudtaget diskuterar invandring för rasist, endast för i nästa mening hävda att ”amerikaner är dumma i huvet, asså de kan inget om omvärlden” är ytliga mongon som har en hjärna som ett bakplåtspapper draget över en glasskartong. Om man lägger mer än en liten, infantil tanke där spricker alltsammans.

5. Om man bott i ett land i mer än ett halvår och fortfarande inte kan kommunicera någorlunda på språket är man en nonchalant och/eller korkad jävel, no exceptions. Om språket tillhör samma språkgren är gränsen tre månader. Och nej, det är inte sexigt att inte lära sig saker längre. Det var sexigt i 8:an. Ingen blir impad och kär i av att ni är så hemmakära att er hjärna är helt blockerad. Frågor på detta? Bra, för sent!

Lars Adaktusson, vars far hette Adaktu, har fått mycket uppmärksamhet under 2008. Han har fått ett eget tv-program, tillryggalägger så många programledartimmar att han sparar 412 bagis på att köpa täckstift i familjepack, och har dessutom varit reklampelaransikte. I Lund t.ex! 

Den bild vi fått av denne Adaktus son Lars, är den av en medveten, världsvan och knappast konflikträdd man. Det finns dock fakta som inte nått ut till alla än. Det handlar bland annat om det faktum att Adaktusson under några ödesdigra minuter den 21 November 2008  kunde skymtas domdera över en katalanskfödd näbbmus, i storleksordning sortera en puppa, samt strax intill ett källsorteringskärl göra sig lustig över en katakomb.

De som vid detta lag fortfarande tordes se på, fick bevittna något ännu mer betvivlansvärt. Nämligen det ögonblick då L. Adaktusson fick stora skälvan inför att inte kunna läspa fram ordet lattemamma. (vilket under tisdagen begärts av en kollega). Kikade man vidare kunde man nästan tro att detta var ett välplanerat och regisserat förfarande, då den TV8-baserade programledaren utförde något som snarast skulle kunna liknas vid en hollywoodfilms upplösningsfas. Det som skedde då, vid halv tio-snåret i ett dunkelt Jakobsberg, var det att Adaktusson beslöt att, med två dagar, tidigarelägga det inplanerade vakuumförpackandet av sin hustrus käft.

hej

sälger en katt för jag behöver ej katt längre. de va en tröst present till mej skälv ) men nu har ja ny kile så behöver ej den längre. den kosta 20 kr ny har tyvärr ej kvito men nu kostar den 10 kr.. de e billigt.. kan oxå byta mot 1 liter bensin helst 96 oktan i fanta flaska. 

mvh

I del 4 av Lämpligheten diskuteras kort lämpligheten i något som faktiskt är ganska typiskt svenskt. Något som vi många företar oss, trots att det i allt större utsträckning förbjuds i vår omvärld. Lyssna här för att få en indikation om hur lämpligt detta egentligen är. Särskilt så här års, när vi måste traversera hala, kalla och övertrafikerade vägar för att nå vårt högst tveksamma mål. 

Varsågoda, del 4 av Lämpligheten.

Joråsatte. Det är ju fan vad svårt det ska vara att hitta en design som inte är fucked up på något vis, lättläst och ändå snygg som en hingst. Den här kör vi på i alla fall. Hoppas den inte liknar en bajskorv i alltför stor utsträckning.